Instinkten att andas

Fridykaren tar ett djupt andetag innan de dyker och andas inte alls under tiden då de är under vattnet. Hur länge en fridykare kan vara under ytan beror på fysisk aktivitet, korrekt andning, effektiva rörelser under vattnet och träning. Alla dessa faktorer påverkar processerna med cell- och lungandning samt hur länge fridykaren kan vara under vattnet. Andra viktiga faktorer för att bedöma hur länge och hur djupt man kan dyka är hur snabbt man använder O₂ och hur koldioxid (CO₂) släpps i kroppens system. Att använda mer syre betyder att kroppen skapar mer CO₂, gasen som ansvarar för att trigga reflexen att andas. Det är anledningen till att det är så viktigt med avslappning för fridykning.

När vi andas tar kroppen in syre och släpper koldioxid. Under fridykning pausas utsläppet av CO₂ tillfälligt, vilket betyder att mer CO₂ samlas i cellerna, blodet och lungorna. Samtidigt stimulerar koldioxid hjärnans respiratoriska center som till slut gör att man inte längre kan hålla andan. Då vill man instinktivt andas ut och släppa ut de ökade CO₂-värdena. Det är instinkten att andas. Instinkten kan kännas av som:

• Sväljande En varm känsla i bröstet Att diafragman har sammandragningar

Den höga koncentrationen av koldioxid (biprodukten av att kroppen använder syre) i blodet är vad som triggar instinkten att andas – inte att kroppen har lägre syrevärden.

Hur djupt och hur länge man potentiellt kan dyka varierar från person till person. Eftersom alla är olika har vissa en bättre förmåga – en naturlig förmåga – att hålla andan. Dock kan kroppen tränas för att andas bättre och att hantera både högre CO₂-värden och lägre O₂-värden. Med rätt träning kan alla fridykare så småningom se en förbättring i det området.

Andningen

Andningssystemets huvudsakliga uppgift är att ge blodet syre och se till att ämnet transporteras till alla delar av kroppen. Det gör det respiratoriska systemet genom andning. När vi andas tar kroppen in syre och släpper koldioxid. Utbytet av gaser är andningssystemets sätt att förse blodet med syre.

Visste du?

Luften vi andas är en blandning av gaser: den största delen, kväve (som utgör cirka 79%), är en inert gas, medan syre, som finns i en lägre koncentration (runt 21%), är den viktigaste gasen för oss eftersom den är nödvändig för att den mänskliga kroppen ska fungera.

Syre kommer in i andningssystemet genom munnen och näsan. Det förs genom luftstrupen, röret som går till lungorna, som sedan delas upp i två mindre rör som kallas för bronkerna, eller luftblåsorna. Varje luftblåsa delas upp mer och mer, som grenar på ett träd. De allt mindre rören kallas för bronkerna, precis som de större rören. De minsta rören, bronkiolerna, leder till de små alveolerna. Där sker utbytet av gaser. Alveolerna är omgivna av mycket små blodkärl – kapillärer. Syret som man andats in förs över till alveolerna, och filtreras vidare till blodet genom alveolernas väggar, som utgörs av tunna membran. Samtidigt släpper blodet koldioxid till alveolerna. Koldioxid följer samma väg ut ur lungorna när man andas ut. Den viktigaste muskeln för andningen är diafragman.

Diafragmans jobb är att hjälpa till att pumpa koldioxid ut ur lungorna och att dra in syre i dem. Det är en grupp muskler som sitter tvärs över den nedre delen av bröstkorgen. När diafragman dras ihop eller slappnar av andas man.

När diafragman dras ihop så dras syre in i lungorna; när den slappnar av pumpas koldioxid ut.

Blodomloppet

Det syrerika blodet förs runt kroppen genom det kardiovaskulära systemet som består av hjärtat, lungorna, artärerna och arteriolerna. Syret förs in i vävnaden och organen där det behövs.

Dykreflexen

Dykreflexen låter däggdjur såsom människor vara under vattnet under längre stunder. Det är en stark reflex hos däggdjur som lever i vattnet, som sälar, uttrar, delfiner och valar, medan den är mycket svagare hos andra däggdjur – som människan. Varje djurs dykreflex triggas av att ansiktet är i kallt vatten. Att sänka andra delar av kroppen kommer inte att trigga reflexen. Reflexen är alltid mycket tydligare på yngre människor och djur, vilket ger dem längre överlevnadstid i vattnet.

Ju mer du fridyker och stärker dykreflexen, desto lägre kommer hjärtrytmen att bli. Det sker samtidigt som en kärlsammandragning och ett skifte i blodet för att låta dig fridyka längre och säkrare.

Dykreflexen triggar ett antal förändringar i kroppen. De kan hjälpa fridykaren att spara på syre och förlänga tiden de kan vara under vattnet.

Bradykardi

Bradykardi är en av kroppens reaktioner på att ansiktet är nedsänkt i kallt vatten. Ett normalt människohjärta saktar in med mellan 10% till 50%. Däggdjur som lever i vattnet kan uppleva ännu mer dramatiska förändringar. Den långsammare hjärtrytmen minskar behovet av syre, vilket låter fridykaren använda O₂ på ett bättre sätt och dyka längre.

Perifer kärlsammandragning

Perifer kärlsammandragning sker när kapillärerna i extremiteterna börjar dras samman, vilket förhindrar blodomloppet i dem. Händerna och fötterna påverkas först, sedan armarna och benen. Det lämnar mer blod åt hjärtat, lungorna och hjärnan.

Blodskifte

Ett skifte i blodet uppstår när vattentrycket på djupet trycker ihop utrymmena med luft inom bröstet och minskar lungkapaciteten, vilket skapar tryck över bröstet. Blodet flödar mot utrymmet i bröstet, vilket gör att blodkärlen där sväller för att kompensera för det minskade luftutrymmet. Blodskiftet förebygger barotrauma i lungorna och skador som kan uppstå då lungorna kläms. Dessutom hjälper det fridykaren hantera trycket på djupet på ett bättre sätt.

Mjälten

Mjälten dras ihop och släpper ut fler röda blodceller i blodomloppet. De extra röda blodcellerna kan kroppen använda, och ju mer van du blir som fridykare, desto större fördel kommer du få av dykreflexen.

Fördelarna för fridykning

• Dykreflexen hjälper fridykare spara på syre Dykreflexen hjälper fridykaren hantera trycket på djupet Dykreflexen förbättrar markant fridykarens prestation

För människor triggas inte dykreflexen när endast armar eller ben är under ytan i kallt vatten. Men när ansiktet sänks ner – som när man andas med snorkel – aktiveras reflexen. Den ökar proportionerligt med minskande temperaturer i vattnet. Att hålla ansiktet under ytan skapar störst bradykardi-effekt.

Det är mycket tydligt när dykreflexen fungerar, eftersom man får känslan av att vara helt bekväm under vattnet, utan att andas. Man kan trigga dykreflexen genom att:

Att andas med snorkel/sänka ansiktet Att hålla andan (CO₂ triggar dykreflexen) Regelbunden fridykning

Dykreflexen – Sammanfattning

När ansiktet är under vattnet skickar vattenkänsliga receptorer på kinderna och ansiktet information till hjärnans autonoma nervsystem. Det orsakar bradykardi och perifer kärlsammandragning. Blod flödar bort från armarna och benen och alla organ förutom hjärtat, lungorna och hjärnan, vilket skapar ett kretsomlopp mellan dem och låter däggdjuret eller människan spara på syre och minska risken för barotrauma (tryckskillnadsskador).

Trycket

Varje gång du fridyker måste du kunna hantera effekterna av ökat vattentryck under vattnet. Därför är det viktigt att du förstår de olika typer av tryck som finns, och förändringarna mellan ytan och djupet.

När det kommer till tryck är Boyles lag en av de viktigaste naturlagarna. Den förklarar förhållandet mellan gas och tryck: Vid konstant temperatur minskar volymen av en gas i samma takt som det omgivande trycket ökar.

Boyles lag

Enligt Boyles lag är förhållandet mellan tryck och volym direkt proportionellt (om temperaturen är konstant). Det betyder att om trycket ökar minskar volymen i motsvarande grad – eller tvärtom. Överfört till dykning betyder det att om vattentrycket ökar kommer luften i kroppens hålrum att komprimeras och att luftvolymen i kroppens hålrum ökar när vattentrycket minskar.

• Du bör vara medveten om att lufttrycket ökar med altituden och att vattentrycket ökar med djupet. Eftersom vatten är tjockare än luft ökar trycket snabbare när du dyker nedåt. Den mänskliga kroppen består mestadels av vatten. Under fridykning känns vattnets tryck mest av i kroppens utrymmen med luft (lungorna, bihålorna och mellanörat) samt i masken. Att förstå atmosfärstryck. Lufttrycket vid havsytan definieras som 1 BAR. Djupmätare kommer att mäta noll vid ytan. För att räkna ut det totala trycket som kommer att påverka dykarens kropp, lägg till 1 BAR av tryck som visas på mätaren för att se det absoluta trycket (Absolute Pressure, BAR). Trycket ökar med ett värde på 1 BAR var tionde meter på djupet. En dykare på ett djup av 10 meter är på 2 BAR, 3 BAR vid 20 meter, o.s.v.

Med andra ord: om trycket ökar minskar volymen och när trycket minskar ökar volymen.

Eftersom tryckutjämning är en av de viktigaste faktorerna för att kunna fridyka djupare måste dykaren förstå dessa tryck och effekterna som de har på kroppen under vattnet.

Djup i meter	Bar	Omgivande tryck i bar	Volym i ett stängt kärl	Gastäthet
0	1	1	1	1x
10	2	2	0.5	2x
20	3	3	0.333	3x
30	4	4	0.25	4x

Tryckutjämning

Som ny fridykare kan det verka svårt att dyka med huvudet först eftersom det kan skapa problem med tryckutjämningen. Att använda fenor, strömlinjeforma och duck dives kan skifta fokus bort från processen för tryckutjämning. Därför är det viktigt att förutse och lösa eventuella problem innan man går ner i vattnet.

Du kan öva på tryckutjämning på torra land, vilket låter dig identifiera potentiella problem och öva tills du kan processen perfekt. Kom ihåg att aldrig tvinga fram tryckutjämningen, även när du tränar.

Nya fridykare kan ha mindre – eller delvis blockerade – örontrumpeter, och kan vara för försiktiga när de jämnar ut tryck, eller så lär de sig fortfarande teknikerna. Därför bör processen av tryckutjämning börja vid ytan innan man dyker. Det hjälper dykaren på två sätt:

Tryckutjämning vid ytan gör att dykaren kan se potentiella problem innan de dyker. Processen skapar en större volym av luft i mellanörat, vilket gör vidare tryckutjämning lättare.

1. Ytteröra 2. Hörselgång 3. Trumhinna 4. Örontrumpet
Image © iStock

Utan tidig tryckutjämning kan ett negativt tryck i mellanörat göra att örontrumpeten håller sig stängd på ett så litet djup som 1 meter vatten. Det kan göra det omöjligt att öppna örontrumpeten för att jämna ut trycket i mellanörat.

Detta är är en säkerhetsåtgärd och en nödvändig kunskap för din dykning.

Teknikerna

Valsalvas manöver görs genom att knipa åt näsborrarna och mjukt blåsa i dem samtidigt som man spänner musklerna i kinderna och håller dem tighta istället för uppblåsta. Metoden kallas även för knip & blås (Pinch & Blow). Metoden är mycket effektiv och resultatet märks genom ett “knäpp” i mellanörat. Eftersom den är mycket enkel att utföra är Valsalvas manöver vanligtvis den första tekniken för tryckutjämning som nya fridykare lär sig. Eftersom det i huvudsak är diafragman som trycker luften in i mellanörat måste den utföras försiktigt – inte aggressivt.

Med Frenzel-manöver stänger man struplocket som sitter i den bakre delen av halsen – som om man precis ska lyfta något tungt. Man kniper sedan åt näsborrarna samtidigt som man lyfter den tjocka delen av tungan och trycker ihop luft i den bakre delen av halsen innan luften trycks upp i mellanörat.

Tryckutjämning bör göras regelbundet genom hela dykningen nedåt.

Det finns olika stadier att lära sig för att korrekt utföra Frenzel-manöver, och din instruktör kommer att göra en praktisk demonstration under kursen Fridykning nivå 2.

Frenzel-metoden är den mest effektiva metoden för fridykare, eftersom den inte kräver mycket energi. Att använda tungan – snarare än diafragman – för att trycka upp luft i mellanörat, gör att manövern kan upprepas många gånger med liten ansträngning.

Toynbee-manöver utförs genom att knipa åt näsborrarna samtidigt som man sväljer. Det gör att musklerna i den bakre halsen drar i örontrumpeten för att leda luft till mellanörat, snarare än att trycka på örontrumpeten som med de andra teknikerna för tryckutjämning. Toynbee-manöver är inte en effektiv metod för tryckutjämning under fridykning.

Du kan även kombinera teknikerna med att till exempel röra käken fram och tillbaka samtidigt som du kniper åt näsan. Att flytta huvudet fram och tillbaka kan ibland hjälpa till att flytta luften genom örontrumpeten under processen för tryckutjämning.

Eftersom varje kropp är unik kommer olika dykare att föredra olika tekniker som passar bäst för deras individuella behov. Du måste kunna tekniken innan du fridyker.

Tryckutjämning kan göras genom att hala sig ner med repet innan man påbörjar an vanlig dykning nedåt med fenor. Det ger dykaren mer tid att se till att processen för tryckutjämning fungerar och identifiera potentiella problem. Det är även det säkraste sättet att påbörja tryckutjämning för fridykning.

Tryckutjämning av luftutrymmena är en viktig del av fridykarens träning och du bör öva på det tills du kan det perfekt, för att undvika potentiellt allvarliga problem.

Jämna ut trycket i masken när du dyker nedåt genom att lyfta utrymmet för näsan från ansiktet med tummen, eller genom att andas ut lite luft genom näsan in i masken.

Din mask består av en nästan styv gummikant runt ögon och näsa. I likhet med övriga squeezer handlar det om tryckökning och volymminskning i en luftficka som trycker mot ditt ansikte. Eftersom ögonen med omgivande vävnader får sitt blod vid normalt tryck kan tryckskillnaden mellan trycket i ditt blodsystem och luften i masken få de tunnaste blodkärlen i och runt ögonen att brista. Detta innebär ingen större smärta men i sämsta fall kan du under en period komma att likna en tvättbjörn. Vid extremt allvarliga fall kan synnerven skadas och orsaka blindhet. Skulle du räka ut för synrubbningar efter en mask squeeze ska du kontakta ögonläkare.

Du bör aldrig fridyka om du är förkyld, har influensan eller är täppt. Om du gör det ökar du risken för barotrauma och/eller infektion i mellanörat.

Din instruktör kan guida dig genom en praktisk session med tekniker för tryckutjämning att utföra innan du går ner i vattnet.

Andning för fridykning

Korrekt andning innan fridykning bör vara en del av din rutin.

Ta tid på dig att lära dig andas perfekt inför fridykning. Sakta ner och lyssna på dina andetag. Se till att inte skynda genom andningen innan dykningen, eftersom det kan orsaka att du andas för mycket (hyperventilerar), vilket kan ta bort CO₂ från kroppen. När du hyperventilerar minskar du vad du kan prestera som fridykare. Det är bäst att öva på din andning för fridykning tills du kan den helt utantill, och att hitta rytmen som passar bäst för just din kropp.

Fördelar

• Korrekt syresättning är en av de viktigaste faktorerna när det kommer till fridykning
• Slappnar av och lugnar kroppen och sinnet
• Saktar in hjärtrytmen och förbereder dykaren, både fysiskt och mentalt, för dykningen.

Andningen bör vara djup, avslappnad och kontrollerad, utan att tvingas fram.

1. Avslappnande andning 2. 1-2 Sista andetag 3. Tid innan fridykning – ungefär 2 Min.

Du bör andas ut längre än vad du andas in. (Andas in, räkna 3 sekunder / Andas ut, räkna 7-8 sekunder) Utandningen kan kontrolleras genom att spetsa läpparna. Alla är olika, så hitta rytmen för andning som passar bäst för dig.

Avslappnande andning bör användas som rutin inför varje fridyk. De sista andetagen bör inte vara mer än 1-2 djupa andetag. Det sista andetaget innan man dyker bör vara fullt och komplett.

Exempel på förberedande andning för fridykning

Din instruktör kommer att guida dig genom en praktisk demonstration för andning med magen och från bröstet, följt av en kombination av de två metoderna. Dessa andningstekniker kommer från världen av yoga och meditation. Den här andningstekniken låter dig andas in mer luft utan större ansträngning.

Andningsövningar för återhämtning

Efter en fridykning kommer kroppen att ha lägre värden av O₂ och mer CO₂. Därför är det viktigt för både kroppen och sinnet att återhämta sig genom korrekt andning. Korrekt andning kan även förebygga att man förlorar kontrollen över musklerna och får blackout.

Andningsövningarna för återhämtning bör bestå av en djup, full inandning följt av att man håller andan i 2-3 sekunder, och sedan gör en passiv utandning.

Din instruktör kommer att guida dig genom en praktisk demonstration tills du bekvämt kan utföra korrekt andningsövningar för att återhämta dig.

Korrekt andning är en viktig kunskap för säkrare och mer njutbar fridykning.

Hyperventilering

Hyperventilering – att man andas för mycket – orsakas av att man tar snabba andetag, eller att man andas in en större volym av luft under en längre stund. Det gör att kroppen utsöndrar mer CO₂ än normalt. Hyperventilering har många nackdelar för fridykare, till exempel:

• Snabb hyperventilering ökar märkbart hjärtrytmen. Det gör att kroppen förbrukar mer syre och är mindre avslappnad.
• Hyperventilering orsakar cerebral kärlsammandragning, vilket hindrar blodflödet till hjärnan och minskar syret som förs till den.
• Hyperventilering gör att blodets pH-värde bli mer alkaliskt, vilket gör bandet mellan hemoglobin och syre för starkt. Det gör i sin tur att vävnaden får för lite syre. Det kallas för Bhor-effekten.
• Hyperventilering minskar kroppens CO₂-värden, förlänger tiden innan man känner av instinkten att andas och skapar en situation där en fridykare med mycket låga O₂-värden förlorar medvetandet när de kommer upp till ytan. (Kroppen behöver instinkten att andas för att trigga dykreflexen.)
• Hyperventilering försenar instinkten att andas, vilket kan skapa en situation där O₂-värdet blir för lågt innan fridykaren får kroppens varningssignal som säger till dem att andas. Det förhindrar även dykreflexen.

Symptom på hyperventilering:

• Yrsel
• Stickningar i läpparna
• Att det kryper i armarna eller benen
• Att man får försämrad hörsel
• Försämrad balans

Med rätt förberedande andning känner man av instinkten att andas innan kroppens syrenivåer blir kritiska.

På grund av lägre CO₂ och Bohr-effekten kan O₂-nivåerna sjunka snabbt. Undvik att hyperventilera genom att använda korrekta tekniker för andning såsom din instruktör visar.

Sammanfattning

Nu har vi informerat om fridykningens fysiologi och hur instinkten att andas och CO₂ påverkar oss som fridykare, hur andningen fungerar i kroppen och hur vi använder O₂ för inandning, och andas ut biprodukten CO₂.

Vi har även tagit en titt på de fantastiska effekterna som dykreflexen kan ha på kroppen för oss som fridykare, och hur vi kan trigga och träna upp positiva gensvar på den.

Tryck påverkar oss som fridykare, och nu vet du hur du kan jämna ut trycket när du dyker nedåt.

Vi har även tagit en titt på hur korrekt andning för fridykning ger dykaren en bättre och säkrare upplevelse, och hur de negativa effekterna av hyperventilering kan hindra dykaren.

I de kommande delarna kommer vi att bygga vidare på det och gå igenom viktiga kunskaper som behövs för fridykning, och som du kommer använda varje gång du dyker.

Del 3

Kunskaper för fridykning

Mål

När du har avslutat den här delen kommer du att kunna:

1. Beskriva kunskaperna/teknikerna som används för fridykning Beskriva korrekt procedur för att gå ner i och upp från vattnet Beskriva vad blackout och LMC (förlust av kontroll över musklerna) är och hur man minskar riskerna för dem Beskriva korrekt teknik för stretchning för bättre flexibilitet Förklara fördelarna med andningsövningar Beskriva varför man inte bör kombinera fridykning med dykning med syrgastub

Duck-Dive

Duck-dive, nerdykningstekniken som inleder varje fridykning och är en av nyckelkunskaperna som ska bemästras.

När det görs på rätt sätt hjälper det fridykaren att använda mindre syre, vara mer strömlinjeformad och använda mindre energi, vilket ger dem en mer avslappnad och säker upplevelse.

Din instruktör kan guida dig genom en praktisk duck dive-demonstration.

Snorkeln bör tas ut ur munnen innan duck-dive.

1. En duck-dive börjar med en enkel spark med fenorna.
2. Att vända kroppen nedåt bestämmer riktningen för dyket. Armarna bör peka åt hållet som du vill dyka åt.
3. Böj kroppen vid höften – det ger överkroppen samma riktning som armarna (som att du står med armarna över huvudet och tittar framåt).
4. Lyft benen lodrätt och tillsammans. Det skapar en kraft som driver kroppen nedåt och hjälper till att trycka den under vattnet.
5. Dra nedåt med armarna och börja sedan jämna ut trycket och använda fenorna. Armen som inte används för tryckutjämning bör vara rak bredvid kroppen.

Med fridykningens grunder – korrekt duck-dive, tryckutjämning, användning av fenorna, en strömlinjeformad form och korrekt utrustning – kan du dyka mer framgångsrikt och effektivt.

Fenor – stil och teknik

Fridykare använder fenor med långa blad som är designade specifikt för sporten, en design som skapar bättre framdrivning med mindre ansträngning. Tekniken för att använda fenorna bör vara både effektiv och stark, en fin balans mellan höfterna, benen och fotlederna. Det är en teknik som du måste öva på om och om igen för att hitta det perfekta läget.

Flutter kick är en mycket effektiv teknik, och det vanligaste sättet att använda fenor i par. Den bör börja från höften som en flytande rörelse vars energi rör sig nedför benet, genom fotleden och till fenan. När man använder den här tekniken på rätt sätt bör axlarna rulla lätt från vänster till höger. Se till att vara medveten om hur starkt eller stort du sparkar. Dina sparkar bör varken vara för stora eller för små, och knäna och fotlederna bör inte böjas för mycket.

Dolphin Kick

Dolphin kick är en av de vanligaste teknikerna för mono-fenor, men kan även användas med par av fenor. Rörelsen börjar med en vågrörelse från axlarna som rullar genom kroppen innan den når ut i fenorna och driver kroppen framåt i vattnet. Likt delfinens fena så hålls fötterna samman sida vid sida.

Att simma längder i en pool är det perfekta sättet att hitta vilken teknik för fenor som passar bäst för dig. Din instruktör kan guida dig genom en praktisk demonstration med de olika teknikerna, först i pool och sedan i öppet vatten.

Strömlinjeformen

Att hålla kroppen strömlinjeformad, i en hydrodynamisk form, skapar mindre motstånd och hjälper kroppen att bevara energi och syre. Håll huvudet i normal position, eller något framåtböjt. Armen som används för tryckutjämning bör du hålla nära bröstet. Den andra handen bör vara avslappnad vid sidan av kroppen. Axlarna bör vara något framåtlutade, med höfterna på rätt position så att ryggen inte svankar.

Korrekt duck-dive kombinerat med rätt teknik för fenor kommer att göra dig till en bättre fridykare och förbättra dina dyk.

En våtdräkt med rätt passform, en mask med låg inre volym och fenor med starka blad ger dig en bra början när du ska strömlinjeforma kroppen för fridykning.

Fridykning med en partner

Fridykning är alldeles för spännande för att uppleva ensam. Dessutom – och viktigast av allt – är det mycket säkrare att dyka med en partner.

Fridykning är för roligt att uppleva ensam. Hitta en partner som är på en liknande nivå som du är; då kan ni lära er av varandra och ha det ännu roligare när ni dyker säkert och upplever fridykningen tillsammans.

Därför är en partner viktig

• För hjälp med alla fridykningens faser
• För säkerhetens skull
• De kan ge dig stöd och trygghet
• Det är roligare!

Det är bra att veta hur erfaren din partner är i vattnet och som fridykare.

Se till att både du och din partner vet hur man kommunicerar. Beskriv dina förväntningar för din partner och arbeta på att skapa ett team med partners som du respekterar och vars sällskap du njuter av. Det kommer att göra fridykningen bättre.

Fridykning – Planen

Du och din partner måste bestämma er för en säker plan som ska innehålla:

• Platsen för dyket
• Djupet
• Avståndet från vattenbrynet
• Hur länge ni ska vara i vattnet
• Plan för nödfall

Med en bra partner kommer din fridykning att bli mycket bättre. Genom att träffas innan ni dyker gör du och din partner det säkrare både när ni dyker och vid ytan.

Fridykningen

Dyket från början till slut (visualisering)

Allting har en början, en mittpunkt och ett slut. Det stämmer även för fridykning. Med all information du har lärt dig kan du börja att mentalt förbereda dig på fridykningen innan det faktiska dyket.

Början

Fridykaren vilar med ansiktet nedåt i vattnet och andas genom snorkeln. Långsamma, metodiska rörelser och avslappnande andning förbereder kroppen och sinnet för dykreflexens lugnande inverkan, som börjar sakta ner hjärtrytmen. Fridykaren påbörjar den förberedande andningen, andas in och håller det sista andetaget, tar bort snorkeln från munnen och utjämnar trycket i mellanörat. I positionen för duck-dive rör de sig sedan nedåt i vattnet medan de regelbundet jämnar ut trycket i utrymmena med luft i både kroppen och masken. Tekniken för att använda fenor bör dykaren kunna perfekt. De sparkar från höften med raka, flytande sparkar för att påbörja fridykningen.

Mitten

Dykaren bör ha exakt rätt vikt för omgivningen och djupet de ska dyka på. Det här stadiet kallas för fritt fall. Fridykaren slutar nu att använda fenorna i och med att de rör sig nedåt i vattnet med kraften från de tidigare sparkarna med fenorna. Blodskiftet har börjat. Hjärtrytmen har saktat ner och blodet skiftar från extremiteterna till kroppens mitt (dykreflexen). När måldjupet nås påbörjas tiden man kan spendera på djupet. Då bör dykaren vara avslappnad och lugn, så att de kan njuta av livet under ytan.

Slutet

När vi har utforskat djupet och naturen under ytan har kroppens syrevärden minskat. Biprodukten av den här processen (CO₂) har börjat trigga instinkten att andas, och man vet att det är dags att bege sig upp till ytan och balansera kroppen och sinnet. Vi simmar upp mot ytan på samma sätt som vi dykt ner, med genomtänkta rörelser från höften. När vi når ytan är det dags att göra andningsövningar för att återställa kroppen, ge vår partner ett OK och fortsätta andningen. Då andas vi djupt och metodiskt, och fortsätter med det när vi sedan tänker på vår tid under ytan och ser vår partner njuta av sin dykning. Det är vad fridykning handlar om – säkra, spännande, beroendeframkallande och unika upplevelser.

Att gå ner i vattnet

Det finns ett antal faktorer att tänka på och att planera innan man går ner i vattnet. För det första måste du bestämma var du ska dyka, åt vilket håll, och hur du ska ta dig upp igen. Tänk på eventuella strömmar och vilken riktning de kan ta dig i.

Sedan bör du se över platsen där du ska gå ner i vattnet och se till att det inte finns några skymda hinder, samt göra en kontroll med din partner för att se till att ni båda har all utrustning som behövs. Då är det dags att bestämma vem som ska dyka först.

Använd alltid den bästa möjliga platsen för att gå ner i och upp ur vattnet. Det är platsen som erbjuder den enklaste, säkraste och minst förvirrande metoden. När du går ner i och stiger upp ur vattnet bör det inte ske på en plats eller ett sätt som stör eller skiftar utrustningen. När du väl är i vattnet, och så länge du är där, bör du kunna se, andas och flyta.

Kontrollerad sittande ingång

En kontrollerad sittande ingång i vattnet är det enklaste och minst förvirrande sättet. Det görs från en avsats, brygga eller plattform på en båt, och i lugnt vatten.

Sätt på dig fenorna när du sitter på kanten med benen i vattnet. Sätt sedan båda händerna vid sidorna och håll i plattformen om möjligt. Stöd kroppen med armarna och sänk försiktigt ner den i vattnet. Fördelen med den här metoden är att man bibehåller stabilitet genom konstant kontakt med plattformen – och genom att man gradvis för ner kroppen i vattnet.

Var uppmärksam på omgivningen och små djur som kan bo nära stranden och längs kusten när du går ner i och upp från vattnet.

Ibland kan du snorkla ut ur grunt vatten, då går det lättare att sätta på dig fenorna eller fenan.

Rullande nedgång i vattnet

I vissa situationer kan du behöva “rulla” ner i vattnet, särskilt när du dyker från en mindre båt. Även om det är en vanlig metod kan problem uppstå. När dykaren är tillräckligt nära stranden för att “rulla” ner i vattnet är en kontrollerad sittande nedgång antagligen att föredra. En “rullande” nedgång bör endast göras när det inte finns några andra alternativ. Hur man går ner i och upp ur vattnet kommer att täckas i delen om strömmar och vågor.

När du använder en metod som inte är den kontrollerade sittande versionen bör du hålla masken på plats och ha snorkeln i munnen.

Gå ner i vattnet en åt gången. När du har kommit upp till ytan bör du genast röra dig bort från platsen där du kommit upp ur vattnet, signalera OK och sedan se när din partner går ner i vattnet – och vara redo att hjälpa dem om nödvändigt. Som en allmän regel bör du alltid vara medveten om hur det går för din partner och var de är.

Det är ofta svårt för personer i båtar att se dykare i vattnet eller på ytan, och omöjligt för dem att se dykarna under vattnet. Dykflaggan hjälper till genom att visa båtarna var det finns dykare i vattnet. Det är alltid en bra idé att använda en dykflagga när man fridyker från en båt eller från stranden. I många områden kan lokala lagar till och med kräva en sådan flagga.

Att gå ur vattnet

Du bör alltid gå ur vattnet på det säkraste och enklaste sättet. Om du kliver ur vattnet till en pool, en båt eller en plattform såsom en brygga kommer du att behöva ta av dig fenorna och lägga upp dem innan du klättrar upp. Klättra aldrig uppför steg eller en stege med fenor. Om du går ur vattnet på en strand bör du simma eller krypa till en plats där du enkelt kan ta av dig fenorna innan du går. Det kommer vi att titta på närmare i nästa del.

Efter dykningen

Att rengöra utrustningen

Fridykningen är inte över innan du har rengjort och lagt bort all utrustning. För att hålla utrustningen i gott skick bör du lägga den i vatten (ej salt) efter varje användning för att ta bort salt, sand och smuts.

Torka utrustningen ordentligt och förvara den utom direkt solljus. Våtdräkter bör förvaras på en bred galge, och bör inte vikas. När du tar hand om din utrustning kommer den att ge dig många års härlig fridykning.

Vad är blackout (BO) och förlust av muskelkontroll (LMC)?

En blackout i grunt vatten (Shallow Water Blackout) sker när man är på väg upp från ett dyk och uppstår vanligtvis inom 5-10 meters avstånd från ytan, eller till och med vid ytan precis efter ett dyk. Blackout kan hända snabbt, plötsligt och utan förvarning. Det betyder att fridykaren förlorar medvetandet. Att man förlorar muskelkontrollen (LMC) är ett symptom på att kroppen har låga O₂-värden. Så varför händer det, och vad kan man göra för att minimera risken?

Kroppen behöver syre för att överleva. Vi har endast små reserver av syre i kroppen, och måste därför andas ofta. I ett nötskal: när vi andas in får kroppens celler färskt syre, vilket är livsviktigt för dem för att leva och få energi när de omsätter vår mat. En blackout eller LMC uppstår när kroppen har en brist på O₂ (hypoxi).

Det viktigt att inse att det är den minskade produktionen av koldioxid som sätter igång instinkten att andas, inte att kroppen har lägre syrevärden.

När kroppen använder O₂ skapas biprodukten CO₂. Om vi analyserar luften vi andas så kan vi se att den innehåller 21% O₂ när vi andas in och 16% när vi andas ut. Det är därför som luft som andas ut kan användas för att återuppliva en person som inte andas.

För att förbli vid medvetande måste den mänskliga kroppen ha minst en viss nivå av O₂.

Om en fridykare använder för mycket O₂ genom att:

• Vara stressad (inte avslappnad)
• Inte använda korrekt tekniker
• Att pusha sig själv för långt
• Att ignorera instinkten att andas så ökar de dramatiskt risken för blackout eller LMC.

När man når för låga värden finns det inte tillräckligt mycket syre i kroppen för hjärnan, vilket kan orsaka blackout utan förvarning.

Om hjälp inte kommer omedelbart kan en medvetslös dykare drunkna. Det är en av många anledningar att aldrig fridyka ensam.

Vad händer när man fridyker?

Kroppen har en fantastisk respons när man får blackout i vattnet – laryngospasm, då musklerna stänger halsen. Laryngospasm förebygger att vatten kommer ner i lungorna och betyder att under en kort stund så kan en medvetslös dykare under vattnet räddas.

Tecken och symptom på förlust av muskelkontroll (Loss of Motor Control – LMC)

Minskade O₂-värden kan även leda till LMC, vilket märks av genom

• Huvudet nickar, skakningar, tunnelseende, okoordinerade rörelser, blå läppar/ansikte (cyanos)

LMC kan leda till en blackout, beroende på hur låga O₂-värdena är och hur väl fridykaren kan utföra andningsövningar för återhämtning.

Kom dock ihåg att den större andelen av fridykningar faktiskt går säkert till och inte medför några incidenter. Här kommer ett par praktiska tips som du kan använda för att minska riskerna.

Så undviker du blackout/LMC och minimerar riskerna

• Hyperventilera inte – ta inte fler än 1-2 sista andetag. Du bör andas ut längre än vad du andas in.
• Dyk inom dina egna gränser. Öka gradvis tiden, djupet eller avståndet du dyker på.
• Gör korrekta andningsövningar för att återhämta dig efter dykningen.
• Stanna inte under ytan tills du desperat måste andas. Börja istället simma upp mot ytan medan du fortfarande känner dig bekväm, och ta tid på dig att göra det.
• Dyk alltid med en partner, och kommunicera med dem.
• Vila i flera minuter mellan dyk. Tiden du vilar mellan dyk bör vara tre gånger så lång som dyket.
• Använd en våtdräkt som passar dig och som är rätt tjocklek för temperaturen i vattnet du ska dyka i. (Vatten minskar kroppens temperatur 25 gånger snabbare än luft). I bästa fall bör du använda en dräkt som är designad för fridykning.

De flesta blackouts sker vid ytan, eftersom syret du har kvar i kroppen kan vara så lågt att kroppen inte kan få in det i blodomloppet tillräckligt snabbt – och om man inte använder rätt andningsteknik för återhämtning.

• Justera vikterna så att du får positiv flytkraft vid ytan och neutral flytkraft på 10-12 meters djup.
• Gör dig själv så strömlinjeformad som möjligt – med långa fenor och en mask med låg profil – så att du minskar energin du måste använda.

“En uppe, en nere” – att simma med en partner är en säkerhetsåtgärd, och den viktigaste faktorn när det kommer till säkert dykande. Det viktigaste är att du aldrig dyker ensam.

Så hanterar du en blackout

Som fridykare måste du kunna första hjälpen för säkerhets skull. Du måste även veta hur du hanterar blackout och LMC om det händer när du är i närheten.

Rädda/Reagera/Återuppliva

När du räddar en annan dykare, vare sig de är vid medvetande eller medvetslösa, måste du få dem till ytan och upp ur vattnet så snabbt som möjligt. Det är omöjligt att ge dem första hjälpen när de fortfarande är i vattnet.

Rädda

När du börjar en räddningsaktion är det viktigt att bevara kontrollen hela tiden och att styra situationen. Om du tappar kontrollen under räddningen kan två liv sväva i fara. I första hand ska du alltid skydda dig själv och därnäst hjälpa parkamraten. Att riskera två liv berättigar inte till en heroisk insats för att rädda ett.

Påbörja aldrig en räddning om du inte har all utrustning, inklusive mask, fenor, snorkel och något att flyta på – exempelvis en avvägningsväst eller en dräkt med flytkraft. Om du inte ser bra, kan andas eller flyta, kan du inte hjälpa utan att utsätta dig själv för fara.

Räddningsfasen består av följande handlingar

• Att föra en dykare som fått blackout till ytan
• Att hålla luftvägarna fria från vatten
• Att fysiskt stödja dykaren

Reagera

Den andra fasen består av följande handlingar

• Att ta bort masken/annan utrustning på ansiktet (näsklämma etc)
• Att luta dykarens huvud bakåt för att öppna luftvägarna
• Att blåsa luft på ansiktet (kranialnerven)
• Att lätt putta med fingret på kinderna för att få igång en reflex/respons
• Att guida dem genom andningen upprepade gånger

Återuppliva

Den tredje fasen, återupplivningen, består av följande handlingar

Om personen inte andas bör dina handlingar avgöras av avståndet till stranden eller båten. Öppna luftvägarna och ge personen två snabba andetag innan du börjar föra dem mot stranden eller båten. Om du måste simma en längre sträcka och inte lyckats återställa andningen, fortsätt att ge dem ett andetag var femte sekund tills du når stranden eller båten. Detta blir självklart enklare med hjälp av en annan fridykare.

Din instruktör kan lära dig alla räddningsåtgärder genom lektioner och praktisk demonstration i vattnet.

Om du under räddningen märker att du inte kan hantera den andra personen på grund av vikten, släpp deras eller ditt eget bälte med vikter. Om dykaren inte återfår medvetandet efter att du har försökt att återuppliva dem, för dem omedelbart mot land och ring en ambulans.

Om fridykaren återfår medvetandet bör du ge dem moraliskt stöd och berätta för dem vad som hänt samt att de inte bör dyka mer under dagen.

Stretching/flexibilitet

Fridykning är en mycket dynamisk sport. Precis som med andra sporter eller aktiviteter är det viktigt att stretcha musklerna och kroppen innan och efter.

Att stretcha musklerna och kroppen har många fördelar för fridykare:

• Det gör dig mer flexibel och smidig Förhindrar muskelskador Förbättrar cirkulationen Förebygger kramper, träningsvärk och trötthet

Nedan kan du se en bra grundläggande rutin för stretching innan och efter fridykning. Din instruktör kan guida dig genom en praktisk session med stretching och visa de korrekta teknikerna.

• Hela kroppen: ligg ner och stå sedan Vristerna Vaderna Lårmuskeln (framsidan av låret) Knäsenan (baksidan av låret) Ljumsken (gluteus, inre låret) Överkroppen (torso) Underarmarna Triceps / Biceps Axlarna Ryggen Nacken

En bra rutin för stretching gör dig mer flexibel, förbereder kroppen på fridykning och maximerar din prestation. Det förebygger även kramper och skador i musklerna.

Fridykning och Apparatdykning

Fridykning och apparatdykning bör inte blandas. SCUBA, förkortningen för apparatdykning, står för Self Contained Underwater Breathing Apparatus. För Scuba-dykning använder man en cylinder med komprimerad gas som man andas på djupet. Den komprimerade gasen kan på djupet lösa upp överflödigt kväve till vävnaden och blodet, vilket kan orsaka dykarsjuka om man fridyker en kort tid efter att man har dykt med syrgas.

Om du vill lära dig mer om Scuba-dykning, fråga ditt center om program som lär dig mer om att dyka med komprimerad luft och vilka kunskaper som krävs för att dyka säkert. Det kommer att göra det ännu roligare i vattnet.

Du bör vänta minst 12 timmar mellan ett apparatdyk och fridykning. Om du har dykt upprepade gånger med apparat bör du vänta minst 24 timmar innan du fridyker (eller tills “no fly”-ikonen har försvunnit från din dator).

Det är mycket farligt att andas komprimerad gas när du fridyker på djupet. Gasen expanderar snabbt när du simmar upp mot ytan. Då måste fridykaren andas ut för att undvika skador. Dessutom går det inte att veta exakt vilken gas som finns i den andra dykarens cylinder, och vissa har blandningar av gaser som kan vara giftiga på djupet.

Undvik att andas in komprimerad gas när du fridyker. Om du andas in gas från en cylinder när du dyker på djupet blir du i princip en “Scuba-dykare” för resten av dykningen, och bör simma upp till ytan såsom de gör.

Andas ALDRIG in gas från en cylinder på djupet!

Sammanfattning

Den här delen är fylld av bra information om grundläggande kunskaper och tekniker för fridykning, som “duck-dive”, tekniker för att använda fenor och strömlinjeformning för att spara på syre.

Visualisering används som avslappning och förberedelse inför fridykning. Kom ihåg att kunskaper och erfarenhet är viktiga för att bli en bättre fridykare, så fortsätt att öva på allt du har lärt dig.

Vi har tittat på hur viktigt det är att simma med en partner och hur man undviker och behandlar blackout och LMC.

Som dyk-entusiaster kan vi dyka med eller utan komprimerad gas, och när vi är medvetna om riskerna med att kombinera de två typerna är det lättare att fridyka säkert med rätt kunskaper. Du vet nu även hur man använder apné-träning för att förbättra fridykningen och hur man stretchar för att förbereda sig för den här dynamiska sporten.

Del 4

Fridykning och din omgivning

Vattnets rörelser

Strömmar och tidvatten påverkar alla fridykare och måste förstås för att göra fridykningen bättre och säkrare.

Att förstå sig på omgivningen i vattnet kommer också att minska vissa naturliga rädslor. Det är lätt att bli överväldigad av saker man inte förstår, men när man vet mer om haven och deras naturliga rytm finns det inget kvar att vara rädd för. Vattnet är inte längre mysteriöst och skrämmande när man förstår hur dess rörelser fungerar och hur man förhåller sig till dem.

Haven är levande organismer med strömmar, och på platser där dessa strömmar möter fasta strukturer finns det vanligtvis otaliga varelser som samlas, med växter på strukturerna som får näring från strömmarna. Dessa platser är mycket intressanta att dyka på, men du måste alltid se till att du planerar dykningen på säkrast sätt.

Strömmar och tidvatten

Tidvatten

1. Nymåne 2. Halvmåne, tilltagande 3. Fullmåne 4. Halvmåne, avtagande 5. Högvatten 6. Lågvatten

Tidvattnet är en typ av våg och är världens mest dynamiska vattenrörelse. Krafterna som påverkar vattnet för att skapa tidvatten orsakas av tyngdkraften från månen och solen som drar på sidan av jorden som är närmast månen. Samtidigt gör centrifugalkraften som skapas av jordens rotation att vattnet dras i motsatt riktning. Det skapar en stadig “utbuktning” av vatten på jordens yta. Centrifugalkraften och tyngdkraften har en sorts elastisk effekt på vattnet som finns på motsatt sida av jorden, och som växer proportionerligt.

Utbuktningen rullar i princip över jordens yta i och med att planeten och månen roterar. Men som du kommer att lära dig är det i själva verket energin som förflyttas, inte vattnet i vågor. På samma sätt är det utbuktningen som drivs framåt, inte vattnet i den.

När den här utbuktningen når kusten stiger vattnet och täcker en större del av stranden eller kusten än tidigare. Det kallas för flod. När utbuktningen rör sig till ett annat område på jorden skapar vattnet som dras bortåt och in i vågen ebb. När det sker vid en kustlinje kan man se mer av kusten eller stranden när denna förändring sker, och det finns även en tidpunkt då vattnet inte rör sig i endera riktning.

Strömmar

Vattnet som skapar ebb och flod lyfts, men förflyttas inte framåt. Men i och med att utbuktningen rör sig över jordens yta skapar den en sorts kölvatten. Det är vad vi kallar för tidvatten. Ebb följs av flod, eller vice versa. I och med att vattnet rör sig bort från kustlinjen följs det av ebb. Tiden mellan dessa – när vattnet inte ökar eller minskar – kallas för slackvatten eller stillvatten. Även om alla dessa rörelser i vattnet är relaterade sker de inte samtidigt.

Strömmarna som tidvattnet medför är faktiskt mer intressanta för fridykare än själva tidvattnet. Strömmarna gör att vattnet rör sig mot och från stranden. Det kan påverka dig när du går ner i och upp ur vattnet och kan skapa motstånd när du simmar mot strömmen. Tidvatten och strömmar kan även kombineras med andra, mer lokaliserade, rörelser vilket kan skapa ostadighet i vattnet.

Självklart är det bra att vattnet man dyker i är så lugnt som möjligt. När det kommer till tidvattnet är det bäst att dyka i slackvatten.

I större delen av världens hav påverkar tidvattnet inte planeringen av dykningen lika mycket som lokala rörelser i vattnet som vågor och bränningar.

Vågor och bränningar

Kall polarluft fungerar på samma sätt som kallt polarvatten. Den sjunker, förs mot ekvatorn, där den värms och stiger, vilket skapar cykliska rörelser. När luften rör sig nära jordens yta kallar vi det för vind. När vinden kommer i kontakt med vatten skapas vågor och svallningar – förhållanden som i alla högsta grad påverkar fridykaren – på ytan.

Vågor

Vågor skapas på ett av två sätt: genom vind, eller genom seismisk aktivitet på eller nära havsbotten. Den absolut vanligaste orsaken för vågor är vinden.

Alla vågor som formas av vind skapas på samma sätt. För att förstå hur en våg formas kan du tänka dig en slät vattenyta. I och med att vinden kommer i kontakt med vattnet skapar det friktion som i sin tur skapar små krusningar på ytan. Dessa krusningar skapar tillsammans ett större område i motsatt riktning från vinden. Det ökar områdets resistens mot vad vinden kan påverka, och större och större vågor formas.

Tre saker påverkar vågornas storlek:

• Hur hårt det blåser (vindhastighet); Hur länge vinden blåser (tid), och Hur långt vinden blåser oavbrutet (avstånd).

Ju längre och starkare det blåser, desto större blir vågorna. Ju längre avstånd vinden blåser över, desto längre blir vågorna.

De tre faktorerna ovan bestämmer hur höga och hur långa vågorna blir. Våglängden mäts från vågtoppen till toppen av nästa våg. De skiljs åt av vågdalen. Vågens höjd förhåller sig till bredden med ett förhållande på cirka 1:7. Det betyder att om höjden är 0,3 meter så blir längden runt 2,1 meter. Om höjden är 1 meter så blir längden cirka 7 meter. Vågperioden är tiden som det tar för en våg att komma förbi en viss plats, och relaterar alltså till längden.

När en våg når en höjd som gör att vattnet får en tillräckligt skarp vinkel kommer den antingen att kollapsa av sin egen vikt eller, om det blåser starkt, få toppen avblåst, vilket skapar vågskum. I öppet vatten skapas mindre vågor i vågdalen när större vågor bryts, eller när vågor från två olika riktningar möts. Så småningom skapas ett mer eller mindre regelbundet mönster av större grupper av vågor som följs av mindre grupper. Det skapar ett kontinuerligt mönster.

Seismiska vågor skapas på ett sätt som skiljer sig från vågor som skapas av vinden. Om geologiska plattor rör på sig, eller om en vulkan påverkar ett område under vattnet, kan en plötslig höjning eller sänkning på havsbotten speglas på vattenytan. Det kan skapa ett plötsligt tomrum som genast fylls av vattnet omkring det. Detta skapar en kedjereaktion som för energin vidare vilket skapar vågor som är långa eller vidsträckta.

När stora dyningar når kustlinjen kan de skapa enorma vågor. Då bör du inte fridyka.

Ibland kan relativt lugnt vatten till havs störas av vågor som kommer från två olika håll, vilket i princip skapar vatten som rör sig i flera riktningar. Det gör att havet svallar åt olika håll och är ofta anledningen till att man blir sjösjuk – även om man är van vid havsgången.

Oberoende av vad som skapat vågorna så är det energin som orsakas av att vågorna byggs upp och kollapsar som skapar en kontinuerlig rörelse. I djupt vatten färdas vattenpartiklarna i vågorna i själva verket inte särskilt långt, utan istället upp och ner på samma plats, i en rund rörelse. Istället för att vattnet rör sig framåt förs energin över från våg till våg. Det är energin som förs framåt, inte själva vattnet i vågorna. Du kan tänka dig det som att man håller en bit rep i en ända, lyfter och slår ner mot marken. Det skapar en vågrörelse genom repet, även om det stannar på samma plats. Då är det inte repet som färdas någonstans, utan energin. När energi färdas genom en sladd fungerar det enligt samma princip.

Vågornas energi kan färdas över långa sträckor och skapa vågor i olika storlekar och styrkor. Energin saktar endast ner eller splittras när den avbryts. Det kan till exempel hända när energin når havsbotten nära vattenbrynet. Det är det som skapar vågsvall vid stränder och vattenbryn.

Bränningar och vågor

När vinden har blåst över en viss sträcka börjar vågorna den skapat att plana ut och skapa mindre, stadiga rörelser – svall – som fortsätter att färdas framåt.

Vissa vågor bryts dock långsamt och jämnt över den översta delen.

Andra vågor har vatten som rullar över toppen och kraschar ner, allt på en gång.

När vattnet höjs och sänks skapar det bränningar. Dessa uppstår i områden där vågorna bryts plötsligt, som där det finns klippiga berg eller en brant strand där vågorna slår emot en nästan vertikal gräns.

Utrymmet mellan punkterna där de största och minsta vågorna bryts kallas för surf zone.

När den här energin når havsbotten nära kustlinjen saktas den ner, trots att hastigheten på ytan är densamma. Det skapar en brantare våg och kortare våglängder. När vågen blir tillräckligt brant kollapsar den översta delen och skapar vågsvall. Då rör sig vattenpartiklarna mot stranden. Det kallas för bränningar. När vattnet rör sig från stranden tillbaka mot havet kallas det för efterdyningar.

När du ska välja plats att fridyka på bör du undvika vågor som bryts på stranden eller vatten som är alltför vågigt. Det gäller även längre ut i vattnet, eftersom vågor och strömmar kan komma från olika håll där, och ha olika hastigheter. Det kan skapa turbulens, vilket kan minska sikten och skapa ovanligt stora vågor.

Eftersom energin färdas i en linje mot stranden eller kusten kan du ibland se ett mönster av vågor som är parallella med den. När vågorna är starka och stadiga kan detta mönster skapa ett tomrum under vågens topp, vilket skapar en sorts tunnel.

Att gå i och ur vattnet

När du går ner i eller kommer upp ur vattnet från stranden är det viktigaste att undvika att knockas eller puttas av vågor eller efterdyningar.

När man väl har trillat ner där kan stora mängder vatten komma över en, göra att utrustning lossnar, skapa förvirring och potentiellt skada dykaren.

Omständigheterna varierar från plats till plats, så det finns ingen absolut metod som fungerar överallt och alla gånger. Fråga lokala dykare eller butiker om rekommendationer för platsen, och om det är något du bör tänka på. Dessutom kan du observera andra dykare och fridykare om du är obekant med platsen. Se hur de går ner i vattnet, och välj en plats där vattnet är lugnast för att påbörja din dykning.

Dock finns det två grundläggande sätt att gå ner i vattnet från stranden eller kusten. Ett används för starkare vågor och/eller när man går ner i vattnet från en oregelbunden eller klippig plats. Det andra används för omständigheter där man gradvis kan gå ner i vattnet. För det första kommer vågorna vanligtvis in till stranden i grupper av större vågor, som följs av mindre vågor, och vice versa. Observera hur vågorna rör sig och se till att gå ner i och upp ur vattnet när de är mindre.

Om vågorna är såpass stora att de kan göra att du förlorar balansen behöver du en procedur som gör att du säkert och snabbt kan komma ner i vattnet utanför vågorna.

Håll ett öga på vågorna. När de ser ut som att de kommer att brytas, stanna och stå emot dem. Använd sedan efterdyningarna för att hjälpa dig att ta dig ner i vattnet tills det går upp till midjan, då du kan simma genom vågorna (inte över dem). Målet är att undvika kraften där den är som störst, där vågen bryts, för att komma förbi vågorna och, om möjligt, låta efterdyningarna hjälpa dig att ta dig utåt. Den här metoden rekommenderas av säkerhetsskäl för alla gånger du ska gå ner i vattnet från en strand.

Om vågorna på väg till stranden är mjuka och stranden inte är alltför brant kan du hålla i fenorna och ha på dig all annan utrustning när du går ner i vattnet tills det når midjan. Sedan, med hjälp av din partner, kan du sätta det ena benet över det andra för att skapa en “4” och sätta på dig fenorna en åt gången. Placera sedan snorkeln i munnen och, när du och din partner är redo, simma ut genom vågorna.

Att gå upp ur vattnet är ofta mycket enklare än att gå ner i det. Om stranden inte är alltför brant, och om vädret är fint, kan du helt enkelt simma mot stranden där vattnet är lugnt, eller hitta en ström som rör sig mot den. Låt vattnet föra dig till en plats där du kan stå stadigt, ta av dig fenorna och gå ur vattnet.

Du kan följa samma procedur även när det finns fler bränningar och vågor, eller om stranden är ojämn. Då behöver du dock tänka på ett par andra saker.

Vänd och sätt dig inte ner; det är en situation där du enkelt kan puttas omkull av vågor. I alla fall bör du alltid stiga upp ur vattnet på en jämn strand och där det inte finns så mycket vågor, om möjligt.

Se till att hålla all utrustning på plats och snorkeln i munnen. Låt vattnet skölja över dig tills du kan nå botten, och kryp då till en plats där du kan ta av dig fenorna.

Lokala strömmar

Det finns två typer av lokala strömmar – strömmar som rör sig nära kusten eller stranden. Långa strömmar flödar längs med stranden och skapas av vågor som närmar sig stranden i en vinkel och som inte kan flyta ut till havs igen eftersom de hindras av andra vågor. När vågor kommer in i en vinkel kan de byta riktning, men i vissa fall hålls de istället kvar av vatten som rör sig mot kusten eller stranden. Det skapar en stadig, långsam ström som rör sig parallellt mot kusten.

Varje gång en våg når stranden måste vattnet återvända till havet igen. Det skapar en ripström eller bakström. Beroende på hur stora och hur täta vågorna är, vilken riktning de har när de når stranden och kustens form så skapas bakströmmar i olika storlek och med olika styrkor.

Vattnet som flödar tillbaka till havet följer alltid den enklaste vägen. Det kan vara den lägsta punkten mellan två mindre sanddynor, eller genom ett mjukt, sandigt område nära en mer solid botten.

När vågor når en bukt eller en böjd del av kusten kan vattnet som flödar tillbaka ut göra det i två olika riktningar. Vatten som når en viss del av kusten, till exempel den norra delen av en bukt, flödar söderut. Vatten som träffar den södra delen flyter norrut. När de två flödena träffas skapar de tillsammans en ripström.

Det är ofta möjligt att se var strömmen är genom att titta på områdena där det inte finns några vågor, eller lägre vågor.

Fridykning med lokala strömmar

När du fridyker från stranden kan du gå ner i bakströmmen och låta den föra dig ut i vattnet, och sedan planera hur du ska stiga ur vattnet på ett sätt som gör att du kan använda vågorna som rör sig mot stranden. Men om du väljer att gå upp på samma plats som du gick ner i vattnet från kommer du att stöta på bakströmmen igen.

När du använder en ström för att ta dig ut på djupare vatten, förbered vägen tillbaka till land på ett sätt som låter dig undvika den.

När du stöter på en bakström, vänd dig och simma i en rät vinkel, eller diagonalt, tills du hittar en ström eller våg som rör sig mot stranden. Om du inte kan göra det bör du åtminstone röra dig bort från bakströmmens starkaste del.

Om vågor kommer rakt mot stranden kan bakströmmar ha motsatt riktning från dem, och kan uppstå på flera olika platser. Som fridykare kan du dock lita på att du endast behöver röra dig åt endera sidan för att undvika en bakström när du ska gå upp till stranden igen efter en dykning.

Du kan förutspå hur stark bakströmmen blir genom att se vad den måste färdas igenom. Om den till exempel måste röra sig genom en väldigt smal kanal eller utrymme kommer den att röra sig snabbare. Därför är det inte en bra idé att fridyka på sådana ställen. Det är lätt att känna igen sådana platser eftersom du kan se var bränningarna börjar uppstå innan de når stranden eller kusten. Det visar var vågornas energi får kontakt med grunda formationer.

Medan vi pratar om ämnet kan vi även titta på myten om “baksug”. Det som man kan tro är baksug är i själva verket en bakström eller efterdyningar från en stark våg. Det stämmer inte att en ström kan dra ut en till havs och att man aldrig kommer in till kusten igen. Bakströmmar finns inte särskilt långt från stranden. Dessutom behöver man bara röra sig åt sidan för att undvika att föras med dem.

Om du någon gång flyter nedför strömmen bort från din båt eller platsen du hade tänkt använda för att gå upp ur vattnet, få inte panik. Se istället till att du är bekväm på ytan och signalera efter hjälp. Försök inte att simma mot strömmen. Det kommer bara att trötta ut dig och komplicera problemet. Om möjligt, hitta en annan plats att gå upp ur vattnet på.

Var alltid medveten om alla lokala förhållandet för vatten, inklusive var och hur starka strömmarna är. Du kan titta på tabeller för strömmar och tidvatten, eller fråga dykare eller butiker i området.

Fridykning i sötvatten

Även om det är mest populärt att fridyka i havet och vid kusten finns det många sötvatten som är värda att utforska. Många dykare bor för långt från kusten för att endast kunna dyka där, så då kan det passa med varierande och intressanta platser som ligger närmare hemmaplan. Det kan till exempel vara sjöar, dammar, brott eller andra platser.

Livet i sötvatten

Fråga din instruktör om möjligheter att fridyka nära dig och vilka unika platser som finns.

Lite beroende på var i världen du dyker kommer du säkert att stöta på en rad fiskarter som hör till ett begränsat antal familjer. Du kan komma att få se ål, abborre, gädda, lake, lax, karp och sik.

I sötvatten kan du också stöta på släktingar till mer välkända havsinnevånare som hummer och snäckor. Kräftor finns i nästan alla sötvattendrag, de är mycket mindre än humrarna men mycket intressanta att studera.

Näringskedjan i sötvatten hittar man vanligtvis runt flytande och bottenfasta växter, men de finns också vid båt- och skeppsvrak. Det finns många kända vrak i områden som Stora Sjöarna i USA eller Vättern i Sverige. Sötvattendyk har många intressanta upplevelser att bjuda på.

Marina naturreservat – Många dykområden runt om i världen har fått status som marina naturreservat och är därmed skyddade av lag. Skyddet hjälper till att hålla områdena i perfekt kondition genom att skydda koraller och annat marint liv från jägare och samlare. Men med skyddet följer också regler och ansvar. Alla dykare måste respektera lokala förordningar och hjälpa till att skydda flora och fauna under vatten i sådan områden.

Fridykning i havet

En av de mest spännande sakerna med att utforska livet under vattnet är att det finns många arter som inte lärt sig att vara rädda för människan än. Det varierande och mångfaldiga livet under vattnet är anledningen till att du säkert kommer att ha en hel del att upptäcka under ytan, var du än är. Det betyder även att fridykare ofta hittar precis vad de letar efter.

De unika och färgsprakande arterna vid och under ytan är en av de bästa sakerna med att fridyka, och hjälper dig att skapa härliga minnen för livet. I vattnet kan du möta fantastiska varelser, från vackra sjöhästar till enorma rockor och många fler otroliga djur och växter.

Kom ihåg att respektera haven och vattnen du dyker i. Dyk alltid som en besökare – en gäst i en ny omgivning.

Nu ska vi ta en titt på några av alla olika livsformer som du kommer att kunna träffa i vattnet. Det är endast en bråkdel av alla växter, fiskar och djur som du kommer att stöta på. Ditt klubb har böcker och annan information för fridykare som vill lära sig mer om livet under vattnet.

Marina växter

Av alla typer av växter är algerna de enda som finns i någon större utsträckning under vattnet. En typ av alg är sjögräs, som antingen kan sitta på en sten, på botten, eller flyta fritt.

Många alger är mikroskopiskt små, medan andra kan bli enorma, som kelp. Skogar av kelp i vattnet är det kalla vattnets motsvarighet till ett tropiskt korallrev. Kelp är en brun alg som ofta växer i stora samlingar i kalla vatten. Växten är väldigt vanlig på den västra kusten till Stilla Havet och är ett enormt habitat för otaliga andra växter och djur.

Marina djurarter

Det finns runt 200 000 arter av djur som bor i haven. Den siffran representerar dock endast en uppskattning som gjorts baserat på arterna som man upptäckt hittills. De vanligaste arterna som fridykare ser är svampar, hydrozoer, maneter, koraller, mollusker, kräftdjur, fisk och däggdjur. Vi kommer att ta en snabb titt på alla dessa kategorier.

Svampar

Svampar är mycket enkla djur som känns igen på hålen de har som de cirkulerar vatten genom. De rör sig inte förutom när de öppnar och stänger dessa hål, vilket är en långsam process. De kan vara stora eller små, från mikroskopiska organismer till svampar som är stora nog att dussintals dykare kan simma igenom dem. De varierar även i form, från boll-liknande former till kolumner och andra former.

Hydrozoer

Hydrozoer har stingtrådar eller stingare. Den här gruppen inkluderar blåsmaneter, mjuka koraller, lila koraller, korallrev, gorgonia och havsanemoner. För det mesta har de tentakler som sticker, och många av dem är giftiga. De enda varelserna i gruppen som man vet är dödliga är olika typer av havsgetingar. De har tentakler som kan innehålla många miljoner stingtrådar. Blåsmaneter kan även vara besvärliga för fridykare, eftersom de flyter på ytan. Ibland kan de släppa sina tentakler, som fortfarande kan stickas. Det betyder att en ovetande fridykare kan simma rakt in i dem och bli stucken.

Den gulaktiga eldkorallen kan med lite fantasi påminna om lågor och som namnet antyder kan man också bränna sig om man rör den. Egentligen är eldkorall ingen korall utan ett nässeldjur. Var försiktig, den gör skäl för namnet.

Koraller

Koraller är mycket små djur som lever i kolonier. De hårda korallerna har ett kalkskelett och bildar ofta stora rev på grunt vatten där det är varmt med mycket solljus och jämn temperatur. Koralldjuren, eller polyperna, fäster permanent på ytor av exempelvis sten och växer sig sedan långsamt större och större tills de blir det vi kallar korallrev. Det finns också koraller på djupt vatten, ända ned till 2000 meters djup, men korallreven vi dykare oftast tänker på begränsar sig till 100 meter närmast ytan. Det beror på att korallerna är beroende av alger, zooxanthellae, en näringskälla som lever i korallen. Algerna producerar det syre korallerna behöver och får i gengäld den koldioxid som korallerna producerar. De flesta alger behöver rikligt med solljus för att trivas, men det hindrar inte att vissa djupvattenskoraller lever på djup över 1800 meters djup. Turligt nog för dykarna finns de mest färgrika korallreven nära ytan i tropiska vatten.

Koraller kan antingen vara hårda och spröda eller mjuka och flexibla. Det är bäst att uppskatta koraller genom att titta på dem snarare än att röra vid dem, eftersom de kan vara väldigt ömtåliga och fridykare kan råka skada dem med händerna eller fenorna. Respektera korallen och hjälp till att bevara dess skönhet.

Mollusker

De vanligaste molluskerna är sniglarna, som havsöron och strombus. I den här familjen hittar du arter som musslor, ostron och pilgrimsmusslor. Det finns även mollusker som kan simma utan ett skyddande skal – bläckfiskar. De är de största ryggradslösa djuren som vi vet om, och är mycket väl utvecklade med flera armar och möjligheten att trycka ut vatten för att färdas framåt.

Kräftdjur

Gruppen arthropoda inkluderar ett antal djur som kan intressera fridykaren – kräftdjur som humrar, krabbor och räkor. De har alla ledade kroppsdelar och externa skelett. På platser där det är tillåtet att fiska efter dem måste dykare vara medvetna om vilka storlekar och antal man får fånga, samt när på dygnet och året.

Fråga ditt Klubb om mer information om att identifiera fiskar och koraller.

Tagghudingar

Sjöstjärnor, ormstjärnor, sjöborrar och sjögurkor tillhör alla en grupp av djur som kallas för tagghudingar. Sjöborrarna och sjögurkorna är viktiga ingredienser i mat i vissa kulturer. Fridykare bör vara försiktiga när de går i eller upp ur vattnet längs klippor eller där det kan finnas sjöborrar. Sjöborrar har ömtåliga taggar som enkelt kan lossna och som kan göra väldigt ont om de fastnar i händerna eller på knäna.

Ryggradsdjur

Ryggradsdjuren, som fiskar och däggdjur, är välkända och är de mest synliga livsformerna i haven. Det finns uppskattningsvis 40 000 fiskarter, så vi kan självklart inte berätta om alla typer du kan se som fridykare i den här delen. De större djuren, som delfiner och valar, är otroligt vackra varelser som tyvärr är ganska sällsynta att få se. Om du stöter på ett av dessa fantastiska djur bör du njuta av åsynen.

De tropiska korallreven

Korallrev är helt otroliga i sin mångfald. Vissa av korallerna är själva levande, och kan även vara hem till otaliga andra varelser. De mest vanliga är mindre fiskar som använder korallernas hålor och skrevor som hem och som skydd. En intressant aspekt av livet i korallreven är att invånarna har egna territorier; större fiskar kommer att ta över och kontrollera större områden på ett par kvadratmeter, medan de allra minsta fiskarna bara har territorier på ett par kvadratcentimeter. Eftersom det Karibiska och det Röda havet är två av världens mest populära resmål för fridykare kommer vi att ta en titt på de vanligaste fiskarna som man kan hitta där.

Det finns 87 arter av ängelfiskar i sju familjer. Med sina tunna kroppar och vanligtvis klara färger hör ängelfiskarna till revets vackraste innevånare. De flesta arter av ängelfiskar förändrar dramatiskt utseende och färg under uppväxttiden, för att inte likna de vuxna och jagas bort från reviret.

Den grå ängelfisken är vanlig i Karibien och känns igen på de prickiga markeringarna, och är en sällskaplig fisk som ibland följer efter dykarna och låter dem röra vid sig. En annan variant är den franska ängelfisken som är svart med gult mönster, den är lätt att skilja från andra ängelfiskar. Stora ängelfiskar uppsöker ofta dykare eftersom de ofta är orädda och nyfikna.

Ängelfiskar och tryckarfiskar här till revets färgstarka invånare. Flera medlemmar i familjen tryckarfiskar och ekorrfiskar hör till färgklickarna på revet.

Andra färgglada, och oätliga, fiskar som bor i korallrev inkluderar kejsarfiskar, tryckarfiskar med unikt lila ränder på ryggfenan och stjärtfenan, kärringfisken, feabborrar med lysande lila och gult mönster och många fler spännande och färgsprakande fiskar som man annars endast ser i akvarier.

Det finns många varianter av familjen havsabborrar, bland annat Nassaugrouper, Tigergrouper och Prickig grouper på revet. Vissa av dem kan bli upp till 3 meter stora, andra förblir ganska små.

Clownfiskar lever i symbios med vissa anemoner. Anemonen kan dra nytta av att clownfisken bor i den. Clownfisken äter i sin tur fiskrester från anemonen, och alger. De är de enda fiskarna som kan leva i anemonerna utan att stickas av deras tentakler.

Blåfisken är en populär art för middagsbordet. Familjen inkluderar röd snapper, gulstjärtsnapper, Lutjanidae Lutjanus och grå snapper, med flera.

Gäddfiskar är den största gruppen fiskar som simmar fritt utan territorium runt korallreven. De är stora och starka, och kan väga mer än 45 kilo. Seriolan är en av de största och mest välkända av dem.

Vissa av de mindre fiskarterna som du kan se i stim är Haemulon plumierii och frökenfiskar.

Livet i kallare vatten

Även om kalla vatten inte har lika färgglatt eller varierande liv som korallreven erbjuder de ofta ännu fler arter och många spännande däggdjur, som delfiner, sjölejon, sälar, delfiner och valar.

Kelp-skogarna runt till exempel Kaliforniens, Alaskas, Japans och Tasmaniens kust erbjuder unika upplevelser. Algerna är hem till många fiskar, och du hittar otaliga arter runt dem. En av de vanligaste fiskarna som bor i kelp är Garibaldi, som du känner igen på den orangea färgen.

För en erfaren dykare är det inte svårt att ta sig igenom kelp, så länge de gör det lugnt och försiktigt. Dock bör du få en genomgång innan du försöker röra dig genom den här magiska miljön. Fråga lokala butiker eller dykare i områden där det finns mycket kelp.

Konstgjorda strukturer som oljeplattformar och skeppsvrak fungerar som “korallrev” i kallare vatten. De skyddar mindre fiskar, och drar därför även till sig större fiskar som letar efter mat. Här ser man ofta sydseriola, tonfisk, bonito, makrill, barracuda och kanske till och med hajar.

Potentiellt farliga arter

Som fridykare bör du komma ihåg att du inte är ett naturligt byte för något som lever i havet. Men precis som med i princip alla andra aktiviteter så finns det risker, till exempel att man skadas av marint liv. Dock går det nästan alltid att undvika detta.

Arterna som kan skada dig gör det i princip endast för att försvara sig. Eftersom människor är för stora byten för arter som lever under ytan uppstår skador i allmänhet på grund av vårdslöshet, okunnighet eller aggressivt beteende.

De reagerar när de bli överraskade, när man invaderar deras territorium, eller när de känner sig hotade eller retade. De attackerar endast i självförsvar.

För att göra dig medveten om de potentiella farorna kommer vi att ta en titt på vilka arter som kan skada fridykare vid ytan.

Bland de havslevande djur som kanske inte verkar vara speciellt farliga hör en del till familjen nässeldjur med bland annat maneter. Dessa djur för över giftet till offret vid beröring. Den kända ”portugisisk örlogsman” är en manetliknande varelse som består av fyra olika organismer.

Om du blir stungen av en manet eller en portugisisk örlogsman måste du ha vård omedelbart. Ta dig ur vattnet, rör inte bränntrådarna utan duscha såret med vinäger eller ammoniak. Du kan också lägga på en ”anti-bränn”-vätska innan du tar dig till läkare. Nyare forskning visar att många sådana gifter är värmekänsliga och kan bli neutraliserade genom att skölja kroppsdelen i vatten som är mellan 42° och 44° Celsius varmt.

Den allra farligaste maneten är havsgetingen med trådar som kan bli upp till tio meter långa. En 15 cm lång tråd kan döda en vuxen människa. Offret upplever först en extremt stark smärta på stinget och kan förlora medvetandet och sluta andas inom 90 minuter. Behandlingen består av mycket stora mängder vinäger eller is på det skadade området och genom att avlägsna trådarna mycket försiktigt. Lägg på ett tryckförband, vinäger och is samt kontrollera att patienten andas. Transportera offret så snabbt som möjligt till närmaste akutmottagning.

Kägelsnäckan har en giftig tagg gömd i sitt skal. Även om kägelsnäckor inte attackerar kan de stickas om man inte hanterar dem varsamt, eller om man förväxlar dem med ofarliga snäckor. Om du inte är helt säker på vilken typ av snäcka det är bör du inte plocka upp den. Om du sticks av en kägelsnäcka bör du skölja området med så varmt vatten som möjligt (utan att bränna huden). Sök även vård, eftersom stick från kägelsnäckor kan vara dödliga.

När du simmar eller stiger upp från en sandig botten bör du även hålla ögonen öppna och spana efter gömda rockor.

Många rockor, som Gymnura micrura, den Kaliforniska örnrockan och stingrockan, kan skada fridykare som råkar ställa sig på dem när de ligger gömda under sanden på botten. Om de störs eller provoceras kan de simma bort, men om de känner sig attackerade kan de använda sin svans och dess giftiga tagg för att skada en inkräktare. Sticket orsakar svullnad och blödande, och giftet kan ha allvarliga bieffekter, som kräkningar, yrsel och dödsfall. Om du skadats av en rocka, stig genast upp ur vattnet, lägg såret i varmt vatten (så varmt som möjligt utan att bränna huden) och sök vård.

Havsormar hittar man ofta ända från den Indiska oceanen till Stilla havet, och många arter lever i öppet vatten hela livet. I dagsläget finns det 17 genus, med 62 arter. Trots att de kan vara långsamma och inte aggressiva har de gift som är lika skadligt som kobrans, och det finns ännu inget effektivt motgift för deras bett.

Hajar är snabba och starka, och reagerar starkt om de luktar blod i vattnet. Om du dyker i vatten där det finns hajar bör du inte bara vara medveten om att de kan bli aggressiva när de luktar blod eller ser skadade fiskar. Du måste även ta reda på om det är tillåtet med ljusterfiske i området. Till och med de lugnaste hajarna kan bli aggressiva om fiskare kastar ner bete i vattnet, som hinkar med kött, inälvor eller blod. I en naturlig omgivning utan bete är hajar graciösa och lugna, och simmar oftast bort vid plötsliga rörelser. Som tur är så är de vanligaste hajarna de minst aggressiva. Sköterskehajen och den vitfenade revhajen är två av de arterna. För en fridykare är det en underbar upplevelse att få dela tid under vattnet med hajar. Tyvärr har filmer och TV-serier gett dem ett dåligt rykte.

En annan stor fisk som fått ett rykte om att vara aggressiv är barracudan. Den kan visserligen se skrämmande ut, men är faktiskt mycket lugn och intelligent, och kan följa efter fridykare av ren nyfikenhet. Barracudas kan i själva verket vara vänskapliga. Dock dras de till blod i vattnet, precis som hajar, och du bör undvika dem när de har blivit störda.

Som fridykare blir vi i princip som andra däggdjur som lever i vattnet. Vi bör uppföra oss som ambassadörer för vår värld, och respektera alla varelser under ytan.

I den här delen har vi tittat på ett litet urval av alla djur som kan vara farliga i vattnet. För dig som fridykare är det viktigt att veta vad du kan stöta på i området som du har valt att dyka i. Många potentiellt farliga djur lever endast i en region. Fråga lokala dykare om vad man bör se upp för i vattnet, hur man känner igen farliga arter, hur man undviker dem, och vad man bör göra om man blir skadad av dem.

Sammanfattning

Du vet säkert redan hur många roliga och spännande upplevelser som du kan få under vattnet genom fridykning. De senaste åren har fridykning blivit alltmer populärt, och utövas nu över hela världen. Det är en rolig vattensport som passar alla åldrar, hela familjen, och alla kunskapsnivåer.

Med rätt kunskaper, färdigheter, erfarenhet och utrustning får du en mer njutbar upplevelse när du dyker, och kan bege dig ut på alltmer avancerade och spännande äventyr. I och med att ditt intresse växer kan du även göra mer i vattnet; du kan fotografera eller dyka med en mono-fena, till exempel. När du väl har upplevt fantastiska världar under ytan kommer du aldrig att vilja sluta fridyka eller sluta att lära dig mer och mer!